Jag är fast i Twitterträsket! Jag bara älskar Twitter, korta inlägg, inga långa romaner.
Är däremot lite less på Facebook. Ofta för mycket gnäll och totalt ointressant läsning. Men vad som är ointressant för mig är ju intressant för någon annan. Som det här med småbarnsinlägg, barnet äter inte morötter, får ont i magen av det, har inte sovit mer än 3 timmar i natt........ Allt det där tyckte jag också var intressant för X antal år sedan. För dessa småbarnsföräldrar är det säkert lika ointressant att höra om mina vuxna ungar.
Sedan har vi de som gör elaka antydningar om andra, som leker martyrer, som ska tyckas synd om, som behöver massa hjärtan och styrkekramar att smeka sitt ego med. Dessa har jag blockat på Facebook kan jag upplysa er om!!
Varför går du inte bara ur Facebook tänker ni säkert nu, och JA varför gör jag inte det?? Jo för de flesta inlägg är roliga och jag kan välja att inte följa de jag stör mig på.
Twitter är något helt annat. Korta inlägg. Tänkvärda inlägg. Roliga inlägg. Men hur är man funtad?? Satt här om dagen och läste TTELA och plötsligt är det ett reportage om en kvinna från Stockholmstrakten....i vår lilla tidning och jag utbrister "Men, henne känner jag" Jag följer henne och hon följer mig på Twitter. Vi kommenterar varandras inlägg skapligt ofta men känner vi varandra?? På ett sätt känns det så men vi har ju aldrig träffats irl.
Följer även en tjej på Twitter som verkligen berör mitt mammahjärta. Egentligen en vuxen kvinna med en brokig uppväxt och som nu verkligen kämpar med sig själv. Hon öppnar sig på Twitter, blottar sitt innersta på ett sätt som väcker både ilska och vemod i mig. Ilska över de vuxna och även barn som gjort henne så illa. Vemod över att hon fortfarande som vuxen påverkas så starkt av det hon gått igenom. Vemod över att inget kunna göra. Hon är så modig, fast jag tror inte hon inser det. Vill bara hålla om henne och säga att det inte är hennes fel, att hon duger. DU DUGER!!!
Puss och kram och nyp i baken!!
