Vägval i livet

Tänk så många val vi ställs för i livet och ibland funderar jag över vad som hänt om jag valt att göra si eller så istället.
Hur hade livet sett ut så om jag hade..
- valt att gå en annan inriktning på gymnasiet..
- valt att stanna kvar i ett dåligt förhållande..
- valt att inte skaffa barn..
- valt att flytta till annan ort..
- valt att fortsätta som undersköterska..
- valt att inte ta lån och studera till sjuksköterska..
Jag hade inte haft det liv jag har, det är ett som är säkert. Jag hade inte haft min goa gubbe och mina älskade pojkar. Jag hade inte haft en massa tusenlappar i studieskuld men jag hade då troligen inte fått haft kvar mitt jobb som uska på VC.
Att göra valet att ta lån och studera är något av det bästa jag gjort. Det var periodvis, typ hela tiden, en kamp mot det dåliga samvetet. Dåligt samvete över att jag inte pluggade tillräckligt mycket. Dåligt samvete över att jag pluggade för mycket och försakade familjen. Det var mycket att  läsa och man tar aldrig ledigt. Även om jag valde att ha dagar då jag inte tittade i en bok så fanns tankarna där ändå. Under tiden jag läste blev min man arbetslös, grabbarna var tonåringar och det var inte lätt att leva på hälften av den månadsinkomst vi var vana vid. Vi fick verkligen vända och vrida på varenda krona. Trots detta ångrar jag inte en dag. Jag är otroligt stolt  över att vi fixade vardagen med knappa medel. Jag är otroligt stolt över att jag klarade utbildningen.
Jag tillåter mig vara arg, ledsen och glad över mina val men jag vägrar att vara bitter. För visst finns det val som jag ångrar att gjorde eller inte gjorde. Det är det som kallas livet och det som tagit mig hit där jag är idag och det är ingen annan än jag som gjort mina val.

Puss och kram och nyp i baken!!

Vad händer sedan...

Vad händer sedan, när allt är över, när ens liv på jorden är slut? Är det tack och adjö, finito? Eller fortsätter vi i en annan skepnad? En arbetskamrat sa en gång något i stil med att det är klart att vi fortsätter. En sådan komplex varelse som människan, med alla system av celler, måste ha en större mening än bara jordelivet. Och visst måste det väl vara så!? Vi kan ju inte fått våra mariga krumelurer i öronen och rivjärn....eller revben menar jag, utan en mening. Jag hoppas och tror att de som gått bort är med oss och att vi, den dagen vi är borta, får fortsätta följa de som är kvar. Det är min övertygelse!
(Detta inlägg är tillägnad AW, en fb-vän som fick mig att tänka på mina nära som gått bort, att tänka på dem med glädje och kärlek)

Puss och kram och nyp i baken!!

Efter flytten..

Sist jag skrev var jag lite ledsen, ledsen för att A skulle flytta hemifrån. Nu är jag glad, glad för att han har flyttat hemifrån. För det är ju så jag ska känna. Jag älskar när han kommer hem, jag älskar att få krama honom och säga hur mycket jag älskar honom, jag älskar att han vill åka hem till sitt. För det är ju så han ska känna.
När jag planerar maten, planerar jag för 3. För det är 3 vi är i hushållet nu. Jag älskar att få laga mat åt J. Jag älskar att få säga god natt till J, få krama honom och säga hur mycket jag älskar honom. Jag älskar att få ropa på morgonen och fråga om han är vaken, inte för att jag behöver, han sköter det själv, utan för att jag vill, för att jag är mamma. Jag suger ur den där känslan (tron) att jag är behövd ett litet tag till. Den dagen är snart här. Dagen när J också flyttar hemifrån, inte idag, inte i morgon men snart. Då kommer jag gråta igen. Gråta av saknad, gråta av glädje.

Puss och kram och nyp i baken!!