NÄR blev det fult att tillhöra ett kön?

Hej på er!
Längesedan jag bloggade nu men har inte blivit sådär berörd av något så jag velat skriva om det. Vill inte blogga om min vardag, vad jag ätit, vilka fönster jag putsat eller vilken promenadväg  jag tog med hunden, sån´t twittrar och facebookar jag om. Ofta är det sådant jag läst på Twitter eller Facebook som berör eller upprör mig, så ock idag. Idag var det en som skrev på Twitter om HEN och ni som känner mig vet att ordet HEN är för mig vad det röda skynket är för tjuren...
Hon uppmanade oss att sluta hata sönder ordet HEN och låta det vara ett könslöst ord för de som inte vill identifiera sig med ett  kön. Och det är helt ok, vill du inte identifiera dig med ett kön så är det upp till dig, jag respekterar det men för bövelen låt mig få vara stolt över mitt kön, respektera mig för mitt val. Mitt val att vara kvinna!
För NÄR blev det fult att identifiera sig med ett kön? Jag är stolt att vara kvinna, jag trivs med det. Men jag får känslan av att det är fult att vara nöjd med att vara kvinna eller man, det ska vara HEN. Det måste vara fruktansvärt att vara född till ett kön man inte trivs med men skuldbelägg inte oss som är nöjda för det är lite så jag känner. Många som är för ordet HEN blir irriterade/upprörda på oss som inte gillar ordet men varför ska de få de tycka men inte jag?? Jag tror att vi har alla något vi inte trivs med, som på mer eller mindre påverkar våra liv och val. Kan vi inte bara komma överens om att respektera varandra som vi är, han, hon eller hen. För i slutändan är vi ju alla människor.

Puss och kram och nyp i baken!!

Vägval i livet

Tänk så många val vi ställs för i livet och ibland funderar jag över vad som hänt om jag valt att göra si eller så istället.
Hur hade livet sett ut så om jag hade..
- valt att gå en annan inriktning på gymnasiet..
- valt att stanna kvar i ett dåligt förhållande..
- valt att inte skaffa barn..
- valt att flytta till annan ort..
- valt att fortsätta som undersköterska..
- valt att inte ta lån och studera till sjuksköterska..
Jag hade inte haft det liv jag har, det är ett som är säkert. Jag hade inte haft min goa gubbe och mina älskade pojkar. Jag hade inte haft en massa tusenlappar i studieskuld men jag hade då troligen inte fått haft kvar mitt jobb som uska på VC.
Att göra valet att ta lån och studera är något av det bästa jag gjort. Det var periodvis, typ hela tiden, en kamp mot det dåliga samvetet. Dåligt samvete över att jag inte pluggade tillräckligt mycket. Dåligt samvete över att jag pluggade för mycket och försakade familjen. Det var mycket att  läsa och man tar aldrig ledigt. Även om jag valde att ha dagar då jag inte tittade i en bok så fanns tankarna där ändå. Under tiden jag läste blev min man arbetslös, grabbarna var tonåringar och det var inte lätt att leva på hälften av den månadsinkomst vi var vana vid. Vi fick verkligen vända och vrida på varenda krona. Trots detta ångrar jag inte en dag. Jag är otroligt stolt  över att vi fixade vardagen med knappa medel. Jag är otroligt stolt över att jag klarade utbildningen.
Jag tillåter mig vara arg, ledsen och glad över mina val men jag vägrar att vara bitter. För visst finns det val som jag ångrar att gjorde eller inte gjorde. Det är det som kallas livet och det som tagit mig hit där jag är idag och det är ingen annan än jag som gjort mina val.

Puss och kram och nyp i baken!!

Vad händer sedan...

Vad händer sedan, när allt är över, när ens liv på jorden är slut? Är det tack och adjö, finito? Eller fortsätter vi i en annan skepnad? En arbetskamrat sa en gång något i stil med att det är klart att vi fortsätter. En sådan komplex varelse som människan, med alla system av celler, måste ha en större mening än bara jordelivet. Och visst måste det väl vara så!? Vi kan ju inte fått våra mariga krumelurer i öronen och rivjärn....eller revben menar jag, utan en mening. Jag hoppas och tror att de som gått bort är med oss och att vi, den dagen vi är borta, får fortsätta följa de som är kvar. Det är min övertygelse!
(Detta inlägg är tillägnad AW, en fb-vän som fick mig att tänka på mina nära som gått bort, att tänka på dem med glädje och kärlek)

Puss och kram och nyp i baken!!

Efter flytten..

Sist jag skrev var jag lite ledsen, ledsen för att A skulle flytta hemifrån. Nu är jag glad, glad för att han har flyttat hemifrån. För det är ju så jag ska känna. Jag älskar när han kommer hem, jag älskar att få krama honom och säga hur mycket jag älskar honom, jag älskar att han vill åka hem till sitt. För det är ju så han ska känna.
När jag planerar maten, planerar jag för 3. För det är 3 vi är i hushållet nu. Jag älskar att få laga mat åt J. Jag älskar att få säga god natt till J, få krama honom och säga hur mycket jag älskar honom. Jag älskar att få ropa på morgonen och fråga om han är vaken, inte för att jag behöver, han sköter det själv, utan för att jag vill, för att jag är mamma. Jag suger ur den där känslan (tron) att jag är behövd ett litet tag till. Den dagen är snart här. Dagen när J också flyttar hemifrån, inte idag, inte i morgon men snart. Då kommer jag gråta igen. Gråta av saknad, gråta av glädje.

Puss och kram och nyp i baken!!

Jag gråter i smyg...

Vill inte visa men i smyg så gråter Jag.
Det är stort för Dig att Du flyttar men det är även stort för Mig.
Stort att se vilket jobb Vi gjort, Jag och Din pappa.
Stort att se att Du kan stå på egna ben.
Stort att känna att Vi nu går in i en ny fas i livet.
Stort att fått uppleva Din barndom, Din uppväxt.
Stort att nu få följa Ditt liv lite på avstånd men ändå nära.

Jag grät när Du föddes, då inte i smyg, som nu.
Jag grät första gången Du log.
Jag grät första gången Du ramlade och slog Dig.
Jag grät när Du lärde Dig sitta, krypa och gå.
Jag grät första gången Du kramade Din lillebror.
Jag grät på Din första skoldag.
Jag grät på Din sista skoldag.
Jag gråter i dag.

Det har varit tårar av rädsla och oro.
Det är tårar av lycka, stolhet och kärlek.
Det är tårar av kärlek till Mina barn Andreas och Joakim!!

Om man inte kan känna sig trygg...

Om man inte kan känna sig trygg i sitt eget hem, var ska man då känna sig trygg?
I helgen hade mina föräldrar inbrott. Någon eller några hade tagit sig in i deras hem, in i deras trygghet och tagit pengar, smycken och kamera men framför allt tog de deras trygghet. Pengar och smycken gör inget sa mamma och pappa men den trygghet de bestals på var det värsta. De är nu rädda för mörkret, att lägga sig och sova med lamporna släckta är nu ett minne blott. Ordet brottsoffer har plötsligt fått en ny innebörd. Tidigare var det något som drabbade andra, nu har det drabbat mina föräldrar.
Mina föräldrar var inte hemma när det hände, tack och lov, de blev inte hotade eller skadade fysiskt. Tänker på de stackarna som blev hotade vid bankrånet där en av rånarna blev dödad. Hur mår dessa brottsoffer? Läste inlägg på fb där personer talade gott om den dödade, han var så snäll...kiss my as!!! Det är inte dugg synd om tjuvar och banditer. De tar så mycket mer än bara pengar och prylar. De tar tryggheten!!