Vem vill ha min röst i valet?

När jag läste till sjuksköterska fick jag/vi lära oss att göra gott och inte skada. Men hur ska vi göra det??
Vi ska hinna så mycket på så lite tid och det har gjort att vi inte längre ser människor som en helhet, vi ser människorna i organ och delar. Detta gör mig så jävla arg och frustrerad. Har just nu en pat med sår på foten. Patienten är diabetiker. Fick sitt sår när pat låg på sjukhus. Pat hade dagligen under en hel vecka bett att någon skulle titta på såret men tror ni det hände? Nej, inte för än sista dagen när pat skulle åka hem satte de på ett förband. Pat kommer till min kollega och vi tittar på såret tillsammans och tittar på varandra och tänker samma tanke; Varför i hela fridens namn har ingen tittat på detta? Pat hade personal runt sig 24-7 under en hel vecka. En diabetiker med sår på fötterna har svårt att läka och inte sällan leder det till amputation. Hade detta varit en engångsföreteelse hade jag kanske inte brytt mig så mycket om det men det händer allt för ofta. Pat med sår hamnar ibland på sjukhus för andra åkommor men får väldigt sällan hjälp med omläggning under den tid de är inneliggande. Men som sagt patienten var ju inte inlagd för sin diabetes eller sitt sår så då skiter vi det...
När ska vi sätta ner foten och säga att vi går inte med på detta? Vi sätter istället på oss skygglappar och tänker att det som inte syns finns inte.. Vi riskerar hellre patientens säkerhet och vår legitimation än att säga att nu är det nog. Men vem lyssnar på oss på golvet? Vilken politiker vågar lyssna på oss?.
Jag vill vara stolt över den svenska sjukvården. Jag vill vara stolt över min profession. Jag vill att vi ska ha tid att se hela människan. Jag vill att våra patienter ska vara nöjda över den vård de fått och det bemötandet vi gett. Jag vill rösta på ett parti som månar om vården och ser verkligheten på golvet. Jag vill tro att detta parti finns men jag är jävligt tveksam....
Vem vill ha min röst?

Student och tankar om livet!

Här om dagen fick jag en uppmuntrande kommentar om min blogg och det slog mig att det var länge sedan jag gjorde ett inlägg. När jag skriver brukar det vara om sådant jag gått och funderat på. Har det verkligen inte hänt något som jag funderat på eller tyckt varit viktigt på så många månader? Klart det har! men tiden bara springer iväg och ibland glömmer jag bort att stanna upp och tänka till. Jag stressar bara vidare till nästa dag, nästa årstid, nästa semester, nästa jul, nästa....vad? Tänk om jag inte kommer till "nästa" då har jag ju missat att njuta av allt däremellan, av livet.

Det största som hänt sedan sist inlägg är att vår lille pôjk har tagit studenten. "Lillen" fick stipendium och det var han verkligen värd (rätt stolt mamma kan jag säga). Han har fått både mitt och gubbens läshuvud, eller rättare sagt, han har fått det läshuvud som varken jag eller gubben fick.

Måste erkänna att jag tycker det är skönt att inte ha några skolbarn kvar. Hatade dessa föräldramöten där det alltid sas samma saker, där det alltid var samma personer kom. Vi ojade oss över dessa föräldrar som aldrig kom och klappade oss själva på axeln för att vi gick minsann på föräldramöten. Till slut slutade jag att gå, det gav ju inget alls. Utvecklingssamtalen däremot var givande och bra. Båda mina söner har haft turen att få bra lärare rakt igenom hela skoltiden, ok, några undantag fanns det ju men i det stora hela var det bra.

Nu väntar nästa kapitel i ditt liv J. Ett nytt äventyr med nya utmaningar, glädje och sorg. Hoppas att vi har gett dig några kloka ord på vägen och att du vet att vi finns här för dig och att vi älskar dig och A över allt annat.

Joakim med sin baldate Jennie

William Joakim och David

Joakim med brorsan Andreas

Flickvännen Hanna

Med morfar och mormor

Jag och Joakim

Till sist måste jag bara tacka "S" för dina fina ord, de värmde. Kram!