Vad ser ni systrar?

På min semester rensade jag bort all skit som bara låg och tog plats och när man börjar rota så hittar man saker man glömt bort att man hade. En av dessa saker var en pärm från när jag gick på gymnasiet och läste till undersköterska, detta var mellan åren 1988-1990. Bland dessa papper som satt i pärmen hittade jag en text som vi använde vid en redovisning och jag blev lika rörd när jag läste den nu som jag blev då. Det stod så här;

På en långvårdsavdelning på ett sjukhus i Skottland fanns en gammal dam. Hon såg inte ut att intressera sig för omgivningen utan satt bara och stirrade ut genom fönstret. Efter hennes död hittades denna dikt bland hennes papper.

Vad ser ni systrar?
Vad ser ni systrar, vad ser ni, säg?
Tänker ni inom er när ni tittar på mig:
En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick.
Osäker om vanor, med frånvarande blick.
Som spiller ut maten och inte ger svar,
när ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Som inte ser ut att märka vad ni gör,
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för.
Som viljelöst låter er göra hur ni vill,
med matning och tvättning och slit som hör till.

Är det så ni tänker när ni ser mig, säg?
Öppna ögonen systrar, titta närmare på mig!
Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still
som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.

Jag är ett 10-års barn med en far och en mor,
som älskar mig och min syster och min bror.
En 16-års flicka smäcker och grann,
med drömmar att snart få möta en man.
En brud, nästan 20, mitt hjärta slår en volt,
vid minnen av löften jag givit och håll´t.
Vid 25, ännu har jag egna små,
som behöver mig i hemmets lugna vrå.
En kvinna på 30, mina barn växer fort,
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid 40 är de alla vuxna och flyger ut,
men maken är kvar och glädjen är ej slut.
Vid 50 kommer barnbarn och fyller vår dag,
åter har vi småttingar, min make och jag.
Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog att ordna med sitt,
men minnen av åren och kärleken är mitt.

Naturen är grym när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna,
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.
Men inuti denna gamla kropp bor ännu en flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta,
jag minns min glädje, jag minns min smärta,
och jag lever om mitt liv på nytt.
Jag tänker på åren, de allt för få som flytt,
och accepterar kalla fakta, att ingen kan bestå.
Om NI ÖPPNAR ERA ÖGON, systrar, så ser ni ej
bara en knarrig gumma. KOM NÄRMARE, se MIG!